COSAT - Phadiela Cooper

Phadiela Cooper har arbetat som lärare i 32 år, 14 av dem på COSAT, först i matematik och sedan 2008 också som rektor. Phadiela är själv uppvuxen och bor i ett township, Mitchells Plain, som ligger en bit ifrån Khayelitsha. Hon berättar att hon alltid älskat att undervisa, redan när hon gick i skolan var hon den alla gick till för att få hjälp med matten. Därför har hon också valt att fortsätta undervisa, utöver sina administrativa uppgifter som rektor för skolan. Phadiela är den som ansvarar för att eleverna på COSAT får en bra utbildning och fortsätter nå höga resultat.

Phadiela berättar om hur arvet efter apartheid fortfarande är väldigt tydligt i det sydafrikanska skolsystemet, särskilt på platser som Khayelitsha. Under apartheid tilldelades stora delar av landet, så kallat prime land, den vita befolkningen. De POC som levde i och i närheten av innerstaden tvångsförflyttades flera mil bort, till platser som Khayelitsha. Där fanns ingenting, inga affärer och inga fabriker, det fungerade endast som en dumpningsplats för människor. I Khayelitsha är alla skolor avgiftsfria, till skillnad från många skolor i Kapstaden som har avgifter på upp till 50 000 rand/läsår (ca. 35 000 kronor). Det innebär att skolorna i Khayelitsha måste klara sig på de medel de får från staten och därmed finns inte samma resurser till aktiviteter utanför undervisningen, såsom sport eller musik. Det finns heller inte möjlighet att ha lika hög lärartäthet som på skolor med höga avgifter. COSAT har en enhet som har till uppgift att söka extra bidrag till skolans varksamhet, samt en frivillig avgift på 400 rand/läsår för de elever som har råd att betala. Trots begränsade medel är alltså kvaliteten på undervisningen hög, eleverna får bra resultat och COSAT fungerar som en måttstock för andra skolor att jämföra sig med. Phadiela menar att det är tack vare att skolan är så liten och att eleverna är så drivna. Många av eleverna och deras familjer lever i fattigdom vilket gör dem fokuserade på att göra bra ifrån sig för att senare kunna hjälpa sin familj.

“It's really a different type of learner that we have here, they know that if they want to get out of poverty, because some of them are extremely poor. We won't imagine. And yet when they come to school they will never ever say that. But when they know that if they get an education it will get them a good job and they then can help the family to get out of poverty that they’re in. That's for some of them the main reason why they do so well.”

Till skillnad från under apartheid är idag alla högre utbildningar öppna för alla, oavsett hudfärg. Phadiela berättar att då hon läste vid University of Cape Town i början på 80-talet var POC tvungna att söka ett ämne som inte erbjöds vi University of Western Cape för att få tillgång till UCT, som vid den tiden var till för vita studenter. Eftersom det bidrag hon fick inte täckte boende hade hon en restid på tre timmar varje dag, vilket ledde till att hon hade mindre tid till studierna än de vita studenterna. Idag täcker de bidrag och lån som finns även boende vilket också bidrar till mer jämlik utbildning. Däremot berättar Phadiela att många av de som levde i fattigdom under apartheid gör det än idag. Hon tror på att utbildning kan bidra till att hjälpa enstaka familjer, men samtidigt hamnar än fler i fattigdom. Enligt Phadiela måste utbildning kompletteras med andra åtgärder för att utrota fattigdomen i townshipsen. Hon menar också att bidrag är att sätta plåster på såren, men i slutänden håller människor kvar i fattigdom. Hon tror att på att vuxna måste få lära sig hantverk och entreprenörskap för att kunna försörja sig och skapa nya arbetsmöjligheter, då den höga arbetslösheten är det största samhällsproblemet.

Translation

Phadiela Cooperhas been teaching for 32 years, 14 of them in Khayelitsha at COSAT where she also became principal in 2008. She is herself raised and resides in a township, Mitchells Plain, close to Khayelitsha. Because of her love for teaching she still works as a mathematics teacher, in addition to her administrative role. She says that teaching came natural to her and that she was the go to person for mathematics when she was in school as a young girl.

Phadiela describes how the legacy of apartheid is very apparent in the south african educational system, especially in places like Khayelitsha. During apartheid large areas of South Africa were reserved for white people, so called prime land. POC who lived in and close to the city were displaced to places like Khayelitsha. Far from the city these places were no more than dumping grounds for people, as there were no factories, no shops and no employment. In Khayelitsha all the schools are free of charge in contrast to some schools in the city where the fees can reach 50 000 rand/year and where most students are white. As a consequence the schools in Khayelitsha only have the funds given to them by the government. There is no money for extra-curricular activities such as music and sports, and they can not afford to hire as many teachers as the more expensive schools. COSAT has a development fee at 400 rand/year but it is not mandatory and a unit that try to raise extra funds. Despite this the students at the school are doing very well and act as a yardstick for other schools . Phadiela thinks it is due to the students’ being driven, many of them are very focused on doing well in order to be able to help their family get out of poverty.

As a opposed to when Phadiela got her civic science degree from UCT in the early 80’s during apartheid all tertiary education are now open to everyone, regardless of skin color. Back then POC had to take a subject that was not offered at their own university, The Univerity of the Western Cape, to be allowed to apply to UCT which was for the white students only. Since her bursary did not cover residence she had to travel for 3 hours everyday, leaving her less time for studies than her more priviledged class mates. Today there are bursaries and loans for those who cannot afford residence at campus which also contributes to a more equal educational system. However Phadiela points out that many of those who were poor during apartheid still are to this day, education can only help a few while others will stay in poverty. According to her one of the biggest issues is the high unemployment rate. She proposes addtional programmes, to teach the parents skills and entrepreneurship to be able to provide for themselves and to create jobs for others.

COSAT - Asisipho Fente

Förra veckan besökte vi skolan COSAT – Centre of Science and Technology i Khayelitsha och träffade eleven Asisipho Fente som är 17 år och läser sitt sista år på skolan. Hon är ursprungligen från Eastern Cape och var 5 år gammal när hennes familj flyttade till Khayelitsha, ett township utanför Kapstaden.  Utöver studierna är hon engagerad i ett IT-projekt för flickor, medlem i  debattlaget och kassör i skolans elevråd. När Asispho började på COSAT var hon blyg och reserverad, hon bestämde sig därför för att gå med i debattlaget för att bli bättre på att tala och för att öva upp sin engelska. Det har gått väldigt bra för henne och hon har representerat Western Cape i South African Nationals hela tre gånger. Hon planerar att studera vidare på University of Cape Town för att ta en examen i IT och sen arbeta på DELL. 

Asisipho kommer att bli den första i sin familj att ta en examen. Hennes föräldrar stöttar henne och värderar utbildning högt men är själva outbildade eftersom de var tvungna att arbeta för att försörja familjen. När hon skulle byta skola för 5 år sedan ville föräldrarna att hon skulle få studera på en bra skola. De undersökte skolor i hela Kapstadsområdet men de bra skolorna i stan, där de flesta eleverna är vita, hade alldeles för höga avgifter. COSAT är avgiftsfri och den enda townshipskolan som har goda resultat, med erfarna lärare och där många av eleverna läser IT. Enligt Asisipho är det otroligt viktigt för de mindre privilegierade eleverna att få möjlighet till IT-studier eftersom många inte vet hur en dator fungerar och den kunskapen är en förutsättning för vidare studier och för arbetslivet.

"I'm going to be the first one who is going to get a degree at home, so that's big."

I skolan har Asisipho aldrig upplevt att hon blivit diskriminerad på grund av sitt kön. Däremot berättar hon att i hennes kultur, Xhosa, är mannen familjens överhuvud och att många män anser sig vara överordnade kvinnor. När hon var yngre kunde pojkar bete sig illa mot flickorna eftersom de hade fått lära sig att de var bättre. Flickor måste också arbeta hårdare eftersom de inte bara förväntas sköta studierna utan även ska sköta sysslor i hemmet så som matlagning, städning, tvätt och disk vilket inte krävs av pojkar på samma sätt. Det är också svårare för flickor eftersom de generellt har sämre självförtroende när det kommer till manligt kodade ämnen som IT och fysik. Asisipho tror att flickor måste uppmuntras för att tro på att de kan prestera lika bra som pojkarna, eller att de skulle få extraundervisning för att öka självförtroendet. Asisipho anser även att det är viktigt att ha kvinnliga förebilder, hon nämner en flicka som tog studenten vid COSAT förra året och gick ut med näst bäst resultat i hela Sydafrika. Hon menar att det visar andra svarta flickor att de kan lyckas lika bra. Asisipho påpekar också att det sägs att möjligheterna är de samma för män och kvinnor men att det är svårare för kvinnor att ta del av dem.

"They say that these opportunities are for everyone so you think that they are equal but stuff like when maybe at university they see an application. This is john and this is Kate, John is more likely to be considered because he is a male."

Asisipho tror att utbildning är väldigt viktigt för jämlikheten och att det inte enbart handlar om att ha en examen på pappret. Det handlar om kunskap, att kunna starta företag och initiativ inte bara för att stärka sig själv utan också för att stärka människor i sin omgivning. Hon hoppas att flickor i framtiden kommer att ha lika bra självförtroende som pojkar, att pojkar förstår att de har ett privilegium och väljer att kompensera för det och att kvinnor ser att de inte behöver bli som män för att bli bättre.

Translation 

Last week we visited  COSAT- Centre for science and technology, in Khaylitsha, a township outside of Cape Town. We met with Asisipho Fente, who is seventeen years old and is metriculating at the end of this year. She is originally from the Eastern Cape but moved to Khayelitsha when she was 5 years old. In addition to her studies she is involved in an IT-programme for girls, she is a member of the debate team and treasurer of the leadership council. When Asisipho enrolled at COSAT she was very reserved, she decided to join the debate team to become less shy and to be able to practice her english. She has done very well and is representing the Wester Cape in the South African Nationals for the third time. She is planning to continue her studies at Cape Town University and get a degree in computer science and eventually work at DELL.   

Asisipho will be the first one in her family to get a degree. Her parents are very supportive and value education highly but did not have the opportunity to study since they had to work to provide for the family.  When she was starting grade 8 her parents wanted her to study at a good school, they looked at many schools, even the schools in central Cape Town where most of the students are white, but the fees were to steep. There are no mandatory fees at COSAT and it is the only school located in a township that is doing this well. The teachers are experienced and many of the students study IT.  According to Asisipho studying IT is very important, especially to the less priviliged students, who might not know how to use a computer. Later on at university or in your working life having computer skills is essential and a prerequisite.

Asisipho states that she has never experienced discrimination because of her gender at school, in her everyday life on the other hand, it occurs frequently. She describes that in the xhosa culture, the man is the head of the house and therefore many see men as superior to women. When she was younger and even nowadays boys can behave badly towards girls just becaose they’ve been taught that they’re better than them.  Life is also more difficult for girls since they are not only expected to do well in school but also do many chores around the house. Asisipho also experiences that girls do not have as much confidence as boys do, especially when it comes to stereotypically masculine subjects such as IT or physics. She thinks girls need to be encouraged and told that they can do just as well as the boys or that there would be extra lessons for girls to improve their results. She also mentions the importance of having female rolemodels, one girl at COSAT  metriculated second best nationally last year, showing other black girls that they can succeed aswell. Asisipho also points out that although the opportunities are supposed to be the same for everyone, there is male privilege. According to her education is very important in reaching equality and it is not just about having a degreee, it is about empowering yourself and in turn the people around you. She hopes that in the future girls will have better cofnfidence, so that they understand that they do not have to become like men to be better and that boys see that they have privilege and choose to compensate for that.

African Feminism - Deanna Mangope

Deanna Mangope är ursprungligen från Botswana men studerar musik vid University of Cape Town. Både hon och hennes vän Daniela Wolf, grundare av African Feminism, menar att Kapstaden skiljer sig stort ifrån både resten av Sydafrika och andra delar av Afrika. I Botswana skulle till exempel inte Deanna varken klä sig eller sminka sig som hon kan göra när hon bor här i Kapstaden. De beskriver staden som en bubbla, mer progressiv och tolerant än många andra platser i Afrika. Det är svårt att sätta fingret på varför det är så, de tror att det dels beror på att staden är mångkulturell men också att många av invånarna är relativt unga. De så kallade millenials, männniskor som är födda på 2000-talet, utgör stor del av befolkningen. 

Deanna är feminist men berättar att det är något som hon inte alltid har mod och självsäkerhet att stå upp för. Hon beskriver att många människor, även kvinnor, ifrågasätter feminismen och har svårt att förstå varför kvinnors rättigheter och situation behöver förbättras. 

”If you talk to an african man about feminism, he will actually like…(snorts). It’s an actual joke to them,  like they’re laughing. It’s upsetting.” 

Våldtäktskulturen förnekas av många trots att den ofta är väldigt uppenbar. Deanna berättar om en grupp unga killar som iscensatte en gruppvåldtäkt som ett skämt och spridde bilderna på nätet. Kulturen återspeglas även i att de våldtäkter dom inträffat på bland annat UCT inte lett till några som helst rättsliga åtgärder och där skulden ofta läggs på offret. Detta har lett till protester och anti-våldtäktskampanjer runtom i Sydafrika. 

Det vita skönhetsidealet och förtrycket mot POC är ständigt närvarande i det afrikanska samhället och anti-rasismen är nära kopplad till feminismen då WOC möter förtryck både på grund av sin hudfärg och sitt kön. Ett tecken på detta var då en 13-årig flicka på Pretoria High School hade sitt hår i afro och blev ombedd av skolan att rakpermanenta det. Protester startade på skolan samt i sociala medier och även andra flickor vittnade om den rasism de svarta eleverna på skolan utsattes för. Deanna beskrev för oss hur hon som yngre ville ha blankt, rakt hår och rakpermanentade det med medel som sved i hårbotten och skadade håret. På Twitter drivs kampanjen #melaninmondays för att försöka uppmuntra ett ideal där svarta kvinnors utseende hyllas istället för det rådande idealet där ljusare betyder vackrare.

 ”I remember as a kid I wanted white people-hair because I was tired of putting relaxer in it. It burns you, and you sit there as a 10 year old and have to wait tilit burns your scalp before you can wash it off. Like why, why should that happen?”  

Translation 

Deanna Mangope is originally from Botswana but is currently living in Cape Town and studying music at UCT. Both her and her friend Daniela, founder of African Feminism, agreed that Cape Town is different from most other places in both South Africa and other african countries. Deanna described  how she would never be comfortable wearing make-up or dressing the same way in Botswana as she does here. Cape Town is like a bubble, that is much more progressive and tolerant than most other places in Africa, but it's difficult to say why that is. They think that one factor could be the city being as multicultural as it is, and also the relatively young population. Many of the residents are millennials, which might make them more open towards new ideas.

Deanna is a feminist, but feels that she doesn't always have the courage and confidence to say so openly. She said that many people, both men and women, question feminism and do not understand why women's rights and conditions need to be improved.

Rape culture is not acknowledged by everyone despite it being very obvious in society. For instance,  Deanna spoke about a group of boys that staged a gang rape and then put pictures of it online, defending it as "only banter" when criticized. Deanna also stated that there is a lot of victim blaming at UCT, and that despite female students having reported being raped, there are no punitive consequences for the rapists. As a result there has been a number of protests and campaigns all over South Africa, trying to raise awareness about rape culture. 

The white beauty standards and racial oppression is very present in Africa. Anti-racism and feminism are closely connected since WOC are oppressed because of their race as well as because of their gender. An incident, where a 13-year old girl Pretoria High School was not allowed to wear her hair in an afro and was forced to straighten it, started loud protests at both the school and on social media. Deanna described to us how she relaxed her hair as a child, both burning her scalp and damaging her hair. On Twitter there is a campaign called #melaninmondays to try to celebrate black beauty and change the current beauty standards where lighter means more beautiful.