Phadiela Cooper har arbetat som lärare i 32 år, 14 av dem på COSAT, först i matematik och sedan 2008 också som rektor. Phadiela är själv uppvuxen och bor i ett township, Mitchells Plain, som ligger en bit ifrån Khayelitsha. Hon berättar att hon alltid älskat att undervisa, redan när hon gick i skolan var hon den alla gick till för att få hjälp med matten. Därför har hon också valt att fortsätta undervisa, utöver sina administrativa uppgifter som rektor för skolan. Phadiela är den som ansvarar för att eleverna på COSAT får en bra utbildning och fortsätter nå höga resultat.
Phadiela berättar om hur arvet efter apartheid fortfarande är väldigt tydligt i det sydafrikanska skolsystemet, särskilt på platser som Khayelitsha. Under apartheid tilldelades stora delar av landet, så kallat prime land, den vita befolkningen. De POC som levde i och i närheten av innerstaden tvångsförflyttades flera mil bort, till platser som Khayelitsha. Där fanns ingenting, inga affärer och inga fabriker, det fungerade endast som en dumpningsplats för människor. I Khayelitsha är alla skolor avgiftsfria, till skillnad från många skolor i Kapstaden som har avgifter på upp till 50 000 rand/läsår (ca. 35 000 kronor). Det innebär att skolorna i Khayelitsha måste klara sig på de medel de får från staten och därmed finns inte samma resurser till aktiviteter utanför undervisningen, såsom sport eller musik. Det finns heller inte möjlighet att ha lika hög lärartäthet som på skolor med höga avgifter. COSAT har en enhet som har till uppgift att söka extra bidrag till skolans varksamhet, samt en frivillig avgift på 400 rand/läsår för de elever som har råd att betala. Trots begränsade medel är alltså kvaliteten på undervisningen hög, eleverna får bra resultat och COSAT fungerar som en måttstock för andra skolor att jämföra sig med. Phadiela menar att det är tack vare att skolan är så liten och att eleverna är så drivna. Många av eleverna och deras familjer lever i fattigdom vilket gör dem fokuserade på att göra bra ifrån sig för att senare kunna hjälpa sin familj.
Phadiela berättar om hur arvet efter apartheid fortfarande är väldigt tydligt i det sydafrikanska skolsystemet, särskilt på platser som Khayelitsha. Under apartheid tilldelades stora delar av landet, så kallat prime land, den vita befolkningen. De POC som levde i och i närheten av innerstaden tvångsförflyttades flera mil bort, till platser som Khayelitsha. Där fanns ingenting, inga affärer och inga fabriker, det fungerade endast som en dumpningsplats för människor. I Khayelitsha är alla skolor avgiftsfria, till skillnad från många skolor i Kapstaden som har avgifter på upp till 50 000 rand/läsår (ca. 35 000 kronor). Det innebär att skolorna i Khayelitsha måste klara sig på de medel de får från staten och därmed finns inte samma resurser till aktiviteter utanför undervisningen, såsom sport eller musik. Det finns heller inte möjlighet att ha lika hög lärartäthet som på skolor med höga avgifter. COSAT har en enhet som har till uppgift att söka extra bidrag till skolans varksamhet, samt en frivillig avgift på 400 rand/läsår för de elever som har råd att betala. Trots begränsade medel är alltså kvaliteten på undervisningen hög, eleverna får bra resultat och COSAT fungerar som en måttstock för andra skolor att jämföra sig med. Phadiela menar att det är tack vare att skolan är så liten och att eleverna är så drivna. Många av eleverna och deras familjer lever i fattigdom vilket gör dem fokuserade på att göra bra ifrån sig för att senare kunna hjälpa sin familj.
Till skillnad från under apartheid är idag alla högre utbildningar öppna för alla, oavsett hudfärg. Phadiela berättar att då hon läste vid University of Cape Town i början på 80-talet var POC tvungna att söka ett ämne som inte erbjöds vi University of Western Cape för att få tillgång till UCT, som vid den tiden var till för vita studenter. Eftersom det bidrag hon fick inte täckte boende hade hon en restid på tre timmar varje dag, vilket ledde till att hon hade mindre tid till studierna än de vita studenterna. Idag täcker de bidrag och lån som finns även boende vilket också bidrar till mer jämlik utbildning. Däremot berättar Phadiela att många av de som levde i fattigdom under apartheid gör det än idag. Hon tror på att utbildning kan bidra till att hjälpa enstaka familjer, men samtidigt hamnar än fler i fattigdom. Enligt Phadiela måste utbildning kompletteras med andra åtgärder för att utrota fattigdomen i townshipsen. Hon menar också att bidrag är att sätta plåster på såren, men i slutänden håller människor kvar i fattigdom. Hon tror att på att vuxna måste få lära sig hantverk och entreprenörskap för att kunna försörja sig och skapa nya arbetsmöjligheter, då den höga arbetslösheten är det största samhällsproblemet.
Translation
Phadiela Cooperhas been teaching for 32 years, 14 of them in Khayelitsha at COSAT where she also became principal in 2008. She is herself raised and resides in a township, Mitchells Plain, close to Khayelitsha. Because of her love for teaching she still works as a mathematics teacher, in addition to her administrative role. She says that teaching came natural to her and that she was the go to person for mathematics when she was in school as a young girl.
Phadiela describes how the legacy of apartheid is very apparent in the south african educational system, especially in places like Khayelitsha. During apartheid large areas of South Africa were reserved for white people, so called prime land. POC who lived in and close to the city were displaced to places like Khayelitsha. Far from the city these places were no more than dumping grounds for people, as there were no factories, no shops and no employment. In Khayelitsha all the schools are free of charge in contrast to some schools in the city where the fees can reach 50 000 rand/year and where most students are white. As a consequence the schools in Khayelitsha only have the funds given to them by the government. There is no money for extra-curricular activities such as music and sports, and they can not afford to hire as many teachers as the more expensive schools. COSAT has a development fee at 400 rand/year but it is not mandatory and a unit that try to raise extra funds. Despite this the students at the school are doing very well and act as a yardstick for other schools . Phadiela thinks it is due to the students’ being driven, many of them are very focused on doing well in order to be able to help their family get out of poverty.
As a opposed to when Phadiela got her civic science degree from UCT in the early 80’s during apartheid all tertiary education are now open to everyone, regardless of skin color. Back then POC had to take a subject that was not offered at their own university, The Univerity of the Western Cape, to be allowed to apply to UCT which was for the white students only. Since her bursary did not cover residence she had to travel for 3 hours everyday, leaving her less time for studies than her more priviledged class mates. Today there are bursaries and loans for those who cannot afford residence at campus which also contributes to a more equal educational system. However Phadiela points out that many of those who were poor during apartheid still are to this day, education can only help a few while others will stay in poverty. According to her one of the biggest issues is the high unemployment rate. She proposes addtional programmes, to teach the parents skills and entrepreneurship to be able to provide for themselves and to create jobs for others.
Translation
Phadiela Cooperhas been teaching for 32 years, 14 of them in Khayelitsha at COSAT where she also became principal in 2008. She is herself raised and resides in a township, Mitchells Plain, close to Khayelitsha. Because of her love for teaching she still works as a mathematics teacher, in addition to her administrative role. She says that teaching came natural to her and that she was the go to person for mathematics when she was in school as a young girl.
Phadiela describes how the legacy of apartheid is very apparent in the south african educational system, especially in places like Khayelitsha. During apartheid large areas of South Africa were reserved for white people, so called prime land. POC who lived in and close to the city were displaced to places like Khayelitsha. Far from the city these places were no more than dumping grounds for people, as there were no factories, no shops and no employment. In Khayelitsha all the schools are free of charge in contrast to some schools in the city where the fees can reach 50 000 rand/year and where most students are white. As a consequence the schools in Khayelitsha only have the funds given to them by the government. There is no money for extra-curricular activities such as music and sports, and they can not afford to hire as many teachers as the more expensive schools. COSAT has a development fee at 400 rand/year but it is not mandatory and a unit that try to raise extra funds. Despite this the students at the school are doing very well and act as a yardstick for other schools . Phadiela thinks it is due to the students’ being driven, many of them are very focused on doing well in order to be able to help their family get out of poverty.
As a opposed to when Phadiela got her civic science degree from UCT in the early 80’s during apartheid all tertiary education are now open to everyone, regardless of skin color. Back then POC had to take a subject that was not offered at their own university, The Univerity of the Western Cape, to be allowed to apply to UCT which was for the white students only. Since her bursary did not cover residence she had to travel for 3 hours everyday, leaving her less time for studies than her more priviledged class mates. Today there are bursaries and loans for those who cannot afford residence at campus which also contributes to a more equal educational system. However Phadiela points out that many of those who were poor during apartheid still are to this day, education can only help a few while others will stay in poverty. According to her one of the biggest issues is the high unemployment rate. She proposes addtional programmes, to teach the parents skills and entrepreneurship to be able to provide for themselves and to create jobs for others.
No comments:
Post a Comment