Dr. Gertrude Fester - Del 1

När Sydafrika hade sitt första demokratiska val 1994 var Gertrude Fester en av de som fick en plats i parlamentet som representanter för ANC(African National Congress). Hon hade bara några år tidigare suttit inspärrad i 2 år tillsammans med bland andra Nelson Mandela, anklagad för landsförräderi på grund av den apartheidkritiska aktivism de bedrev. Hon arbetar idag som universitetslärare på Sol Plaatje University i Kimberley, hon har en doktorsexamen i politics –women’s and gender studies och är dessutom feministisk aktivist samt författare.

Gertrude berättar att hon hela sitt liv varit medveten om det förtryck, den fattigdom och de orättvisor som drabbar människor i samhället. Hon minns särskilt en händelse när hon var tre år och åkte längs Hout Bay tillsammans med sin familj, de passerade en vacker strand och hon ville att de skulle stanna där för att bada. Hennes föräldrar förklarade då att det inte gick eftersom stranden var till för ”whites only”. Hon berättar att hon inte kunde förstå varför de inte gjort något åt det, varför de inte protesterade och lovade att hon minsann skulle göra det när hon blev stor. Denna segregation var tydlig även i andra sammanhang, den katolska skola där hon gick var endast för svarta elever och de vita eleverna hade sin egen skola. De hölls helt separata och det var bara i kyrkan de såg varandra, på var sin sida om altargången.

Under apartheid var det totalförbud mot politiska organisationer och de som fanns var alltså tvungna att jobba i skymundan och gå under jorden. Däremot växte sig black consciousness – rörelsen sig stor bland studenter under Gertrudes skoltid.  Hon deltog  i protester mot avsaknaden av svarta sydafrikanska författare i kurslitteraturen och deltog i en mixed race teatergrupp som ägande sig åt aktivism genom teater. Hon blev senare den första i sin familj att studera på universitet och ta en examen, något som hennes mamma arbetat hårt för att hon skulle ha möjlighet att göra. Däremot var hon, likt alla studenter som inte vara vita, tvungen att ta ett så kallat permit subject för att få tillåtelse att studera på University of Cape Town. Hon berättar att hon fortsatte engagera sig i studentrörelsen för ökad black consciousness, men upplevde att rörelsen var avgränsad till universitet och inte nådde ut i samhället. Hon började så småningom mer och mer engagera sig i bredare politiska frågor inom ANC, och där blev även frågan om sexism och jämställdhet ett tydligt intresse.  Gertrude förklarar att trots att många av de gräsrotsrörelser som växte fram under antiapartheidrörelsen var radikala, kunde det förekomma en hel del sexism. I och med att ANC blev bannlyst skapades UDF (United Democratic Front), där det ryktades om ett flertal fall av sexuella trakasserier och även en våldtäkt men det togs aldrig upp till diskussion. Gertrude berättar att det fanns en rädsla bland inom organisationen att händelserna skulle användas emot dem av den styrande regimen och därför ledde inte anklagelserna vidare även om hon idag tycker att medlemmarna borde ha ifrågasatts UDF-ledningen brist på agerande.

“We had issues around a uniting theme, we had high cost of living. Some said it’s not feminist enough, it’s not women’s issues. I said but high cost of living affects everyone and it’s also a class issues and we will always deal with issues that are the most important to the poor”

Den politiska rörelsens brist på engagemang vad gällde kvinnors rättigheter ledde på 80-talet till att många kvinnorättsorganisationer och kvinnoseparatistiska organisationer skapades. Gertrude hävdar dock att det var många män som ifrågasatte behovet av dessa organisationer vilket skapade spänningar. Redan i början av 1900-talet, innan kvinnor hade rösträtt fanns kvinnoseparatistiska organisationer berättar Gertrude. Eftersom kvinnor inte fick vara medlemmar i African National Congress startade Dr. Charlotte Maxeke Bantu Women’s League år 1918. Det fanns en motsvarig organisation, för vita kvinnor, National Council of Women. Gertrude berättar att när NCAW bestämde sig för att driva frågan om kvinnlig rösträtt uppstod det diskussioner om huruvida de skulle kräva rösträtt för alla kvinnor eller enbart för vita kvinnor vilket även det bidrog till ökade spänningar. 1954 grundades Federation of South African Women, som fokuserade på praktiska behov samt anordnade Women’s March 1956, i protest mot passystemet. Trots att Federation of South African Women hade medlemmar från alla etniska grupper i samhället var organisationen fortfarande extremt segregerad efter de bestämda raskategorierna påpekar Gertrude. När den nya konstitutionen skrevs var Gertrude en av de kvinnor som såg till att kvinnors rättigheter värnades genom the Gender Advocacy Programme 1992. Dessutom arbetade hon bland annat som jämställdhetsrådgivare under sina år som riksdagsledamot 1994-1999.  

Rape Crisis Cape Town Trust

I Sydafrika är sexuellt våld ett stort samhällsproblem, främst kvinnor men även män utsätts och på grund av stigmatisering är mörkertalet stort. Rape Crisis är en de organisationer som arbetar för att minska det sexuella våldet och erbjuda stöd för de som som blivit utsatta. Organisationens mål är att få slut på det sexuella våldet och att förbättra villkoren i den rättsliga processen för de som väljer att anmäla övergreppen. Rape Crisis är den äldsta organisationen i Sydafrika som arbetar mot sexuellt våld och har funnits sedan 1976 och har idag kontor på tre platser i Kapstaden - i Observatory, Athlon och i Khayelitsha. De andra organisationer med liknande syften. Organisationen grundades under apartheid av en grupp kvinnor som öppet kallade sig feminister. En av grundarna hade själv blivit utsatt för våldtäkt och insåg att det då inte fanns någonstans att vända sig för att få stöd och bli hörd.

Jeanne Bodenstein och Mandisa Mbotshelwa arbetar båda på Rape Crisis. Jeanne är i grunden jurist och arbetar med påverkansarbete samt kommunikation och Mandisa har varit volontär på organisationen i 15 år. Mandisa började som administratör men arbetar idag med rådgivning på en av organisationens kliniker. Kliniken är en av de platser dit personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp kan vända sig och det är framförallt kvinnor i åldern 17-25 år som uppsöker kliniken för stöd. Mandisa är den första personen de möter på kliniken och hon berättar om vikten av att våldtäktsöverlevarna först möts av en kvinna. Det ger många större trygghet då förövaren i de flesta fall är en man. Hon förklarar att hennes arbete framförallt handlar om att skapa en trygg plats för våldtäktsöverlevaren, erbjuda stöd och ge information om vilka rättigheter personen har och hur en eventuell anmälan går till. På kliniken finns möjlighet att genomgå en läkarundersökning där personen i fråga får tillgång till ARV (ett antiretrovialat läkemdel för att hindra spridningen av HIV) och akuta p-piller. Personen får även ett “Care Package” innehållande tandborste, trosor, handduk och andra hygienartiklar. Dessutom erbjuder organisationen en trygg plats för våldtäktsöverlevaren att sova.

Jeanne arbetar med påverkansarbetet på Rape Crisis, genom att använda sig av kampanjer, media och evenemang försöker organisationen uppmärksamma problemet för att på så sätt nå förändring. Arbetet innefattar även påtryckningar mot rättssystemet, staten och politiker för att förbättra villkoren i både samhälle och rättssystem för våldtäktsöverlevare. Nu arbetar Jeanne med kampanjen “Rape Survivors Justice Campaign”, en långsiktig kampanj som sträcker sig över tio år och syftar till att alla överlevare ska ha tillgång till en “sexual offences court”. En “sexual offences court” är en domstol som specialiserar sig på sexuellt ofredande och sexuellt våld. De som jobbar på dessa domstolar är speciellt utbildade för att hantera denna typ av fall och målsäganden har tillgång till extra stöd under anmälan och följande rättsprocess. I dagsläget existerar bara 49 sådana domstolar i Sydafrika och Jeanne menar att det är ett problem att det finns så få då det innebär att många områden saknar en domstol som fokuserar på det sexuella våldet. Khayelitsha i Kapstaden är ett av dem områden som saknar en sexual offences court, trots att det är en av de platser där det sker flest våldtäkter i hela Sydafrika. Avsaknaden av en specialiserad domstol leder till att färre anmäler sexuella övergrepp eftersom det inte finns samma stöd för en våldtäktsöverlevare i en vanlig domstol.

Jeanne berättar om risken att bli utsatt för diskriminering när man anmäler en våldtäkt hos polisen. Enligt Jeanne beror det framförallt på att många inom polisen har en tydlig bild av hur en våldtäkt ser ut och vem både offer och förövare är. Deras föreställning är ofta att en våldtäkt sker en kvinna i en offentlig miljö av någon hon inte känner. Om fallet är utanför polisens föreställningar om vad en våldtäkt är tas det ofta inte på allvar, trots att de flesta fall inte faller inom dessa ramar.

"The police allocates resources to the investigation of cases, and they want to investigate cases where it fits their idea of what rape looks like. So if you're raped by your husband that doesn't necessarily make sense to the police officers, so they won't really investigate it."

Jeanne och Mandisa hävdar att det finns ett stort mörkertal bland de som blivit utsatta för sexuellt våld eftersom det är väldigt få som faktiskt anmäler. Jeanne förklarar att det framförallt finns tre orsaker till detta - personliga skäl, ett bristande förtroende för rättssystemet och rädslan för stigmatisering. Stigmatiseringen är enligt både Jeanne och Mandisa ett av de största problemen när det handlar om våldtäkt. Visserligen har det skett en stor förbättring, man talar mer om våldtäkt idag än vad man gjorde tidigare, det uppmärksammas även mer i medier men trots de höga våldtäktssiffrorna får det litet utrymme i den politiska debatten. De båda menar också att grundproblemen till den höga statistiken gällande sexuellt våld handlar om fattigdom, ojämlikhet, maktobalans och osäkra levnadsförhållanden som i sin tur skapar en osäker miljö. Det handlar framförallt om att det är tätbefolkat och att det finns brist på privata faciliteter, då en osäker plats kan vara en offentlig toalett. Kulturellt kopplat våld och droger menar Mandisa också är exempel på orsaker bakom många av de våldtäkter som begås.

Jeanne hoppas på att kunna förändra detta genom sitt påverkansarbete på organisationen. Mandisa och Jeanne har båda hopp om en ljusare framtid för kvinnor i Sydafrika, att kvinnor inte ska behöva vara rädda och där rättsfallen tas på allvar.

"My dream is for people to feel safe, so that people, especially women in this country can walk where they want to and go where they want to, they don't have to look over their shoulder, travel how we want to, and don't feel that we have to be super alert all the time."

Translation

In South Africa sexual violence is an important issue that both many women, as well as men, are affected by. As being a victim of rape, and other forms of sexual assault, is very stigmatized many decide not to report. Rape Crisis is one of the organisations working towards a decrease in the number of sexual assaults as well as offering support for survivors of rape. Their goal is to end sexual violence and to improve the situation for rape survivors in the justice system. Rape Crisis was formed in 1976, making it the oldest organisations working with sexual violences issues, by a group of self- proclaimed feminist women. One of the women had herself been raped and realized that there was no place for survivors to turn for support.

Jeanne Bodstein and Mandisa Mbotshelwa are two of the women working at the organisation. Jeanne is lawyer working with advocacy and communication while Mandisa has been volunteering at the organisation for 15 years. She started in administration and now she works as a counsellor at one of the organisations’s clinic. Rape Crisis runs three clinics where people who have been sexually assaulted can come for help. Most of the survivors who turn to Rape Crisis for support are women between 17 and 25 years old. Mandisa is the first person they meet when they come there and she explains that to create a sense of safety it is important that they meet a woman as most assaults are commited by men. Her work mostly consist of making sure the survivors feel safe, offer them support, tell them their rights and explain how to move forward with a report if they wish to. Furthermore the clinic offers a medical examination and access to ARVs(antiretroviral drugs)to prevent HIV infections and emergency contraception. The survivors are also given a care package, containing a tooth brush, underwear, a towel and other toiletries and are also offered a safe place to stay for the night.

Jeanne work in advocacy entails running campaigns and raising awareness on sexual violences issues through media and events. By influencing those in power, both in politics and in the justice system she hopes the campaigns can contribute to an improvement in the conditions for sexual assault survivors in society as a whole as well as during the legal process. Jeanne is currently running a longterm campaign called the ”Rape Survivors Justice Campaign” which aims at giving all survivors of rape access to sexual offences court over the next ten years. A sexual offences courts specializes in handling cases which involve sexual assault/violence and the plaintiff has access to support and counselling during the legal process. At the moment there are only 49 sexual offences courts in South Africa which means many survivors lack access to them. For instance, there is no sexual offences court in Khayelitsha although the incidence of rape is one of the highest in the country. As a consequence many people who have been exposed to sexual violence decide not to file charges since they do not get access to adequate support in the process.

Jeanne also claims survivors of rape often face discrimination when reporting the incident. If their story does not fit the pre-conceived notions of rape held by the police officers, they might not take it seriously. Often their image of rape does not go beyond a woman being raped by a man she does not know, in a public setting although most cases do not fit this description.

According to them both there are a great number of unrecorded sexual assaults as many people decide not to report to the police. Jeanne states that the three most important reasons why, are personal reasons, a lack of confidence in the legal system as well as the fear of being stigmatized. The stigma connected with sexual violence is very much an issue in South Africa. Although sexual violence and rape it is more openly discussed and gets more coverage in the media it is still not on the political agenda. Jeanne and Mandisa also claim that there are social issues such as poverty, inequality, power inbalances and poor living standards create an unsafe environment contributing to the high sexual violence rates. It is mostly due to the high population density and lack of private facilities since public restrooms is an example of a high risk place. Cultural factors and drugs are also contribute according to Mandisa.

Jeanne hopes to achieve change with the advocacy work she does with Rape Crisis. Both Jeanne and Mandisa believe in a brighter future for the women of South Africa, where women do not have to be afraid and where sexual violence cases are taken seriously in the courts.

Sol Plaatje University - Kelebogile Matsie

 Kelebogile Matsie är 20 år och studerar engelska, historia, sociologi och kulturarv på Sol Plaatje University i Kimberley. Hon föddes i East London, i Östra Kapprovinsen men flyttade senare till en förort till Kimberley med sin familj. Hon bor med sina föräldrar och sin dotter som hon fick när hon bara var 18 år gammal. Kelebogile berättar att, trots att det är stigmatiserat att vara ung mamma eftersom det anses skamligt att ha haft sex i så ung ålder, lät hon aldrig det påverka henne när hon bestämde sig för att behålla sitt barn. Hon är dock medveten om att hon haft privilegiet att kunna få hjälp av sina föräldrar att försörja sig och sin dotter, något som många unga kvinnor som blir gravida inte har, och därmed tvingas göra en abort eller lämna bort barnet.

Trots att Sol Plaatje öppnades för endast 3 år sedan, och har relativt sett låga avgifter, var det ett av de universitet som var en del av rörelsen Fees must fall. Rörelsen startade i oktober 2015 och innebär att studenter runt om i Sydafrika årligen protesterar mot de höga utbildningsavgifterna. Avgifterna leder till att många inte har möjlighet att studera då bidragen inte räcker till. Även om Kelebogile inte själv deltog i protesterna tycker hon att det är viktigt att stå i solidaritet med alla studenter runtom i Sydafrika.

Kelebogile upplever att det finns fördomar mot svarta som bor i förorten, många tror att hon anser sig vara bättre än andra svarta personer som bor i mindre priviligierade områden. Hon menar också på att det finns vissa föreställningar om hur en svart sydafrikan ska vara. Föreställningarna handlar bla om vilka språk man ska tala. Kelebogile blir ofta ifrågasatt för att hon inte kan bantuspråket setswana som är hennes pappas modersmål, utan istället pratar engelska och afrikaans. Hon upplever också att det är ett stort problem som kvinna att människor dömer och försöker begränsa en. Hon berättar om en kvinnlig student på Sol Plaatje som blev ifrågasatt för att hon bar shorts,vilka andra studenter inte tyckte var lämplig då de ansåg att hon var för stor för det. Hon valde att stå emot och var tydlig med att alla har rätt att klä sig precis som de vill oavsett utseende. Däremot menar Kelebogile att rasismen i Sydafrika inte visas öppet utan är mer subtil, den märks av genom kroppsspråk och blickar förklarar hon. Det finns till exempel en tydlig uppdelning mellan människor efter hudfärg när det gäller vilka man umgås med. Dessutom kan hon se ett mönster i att vissa människor är mer privilegierade än andra, det vita privilegiet blir ofta tydligt i affärer då vita prioriteras över POC i köer.

"South Africans do not show racism in that manner, their racism is more of a, we don't want to be friends with you, we are more privileged than you but never, you are our slaves, ever. That is the one difference I can tell, South African racism compared to other countries."

Kelebogile anser att ojämlikhet och fördomar är ett stort problem i dagens Sydafrika. Människor är rädda för det som är annorlunda och dömer varandra väldigt snabbt. Hon tror på förändring genom acceptans och utbildning eftersom hon hoppas att utbildning kan ge en nya perspektiv och förståelse.

 

"No one is above anyone in this world. I believe that the only thing higher than anyone on this earth is god. Other than that, anything another person says about you, shouldn't affect the way you live."

Translation

Kelebogile Matsie is a 20 year old student at Sol Plaatje University, majoring in english, sociology, history and heritage. She was born in East London, Eastern Cape, but later moved to a suburb outside of Kimberley with her family. She lives with her parents and her daughter, that she had when she was only 18 years old. Kelebogile tells us about the stigma of having a child a young age, that it is shunned upon and is considered shameful to have sex at a young age. However, she never let the stigma and other people’s judgement affect her when she decided to have and raise her daughter. She realizes she is very privileged in having parents who can help provide for her and her child whereas many other young women are forced to choose abortion or give up their children.

In 2015 the Fees must fall movement was started, students all over the country come together and protest the high educational fees, that make it difficult for everyone to study at university. Despite Sol Plaatje University being newly opened and having relatively low fees many students decided to join the protests. Kelebogile explains that although she didn’t participate in the protests she feels that it is important to stand in solidarity with all students around South Africa, with the students how face higher fees than the ones at Sol Plaatje.

As a black south african living in a suburb, Kelebogile often faces prejudices from people assuming that she considers herself to be better than black people living in less privileged areas. She claims that there are expectations and preconceived notions of what it is to be a black south african. She often feels questioned since she does not speak setswana, and only english and afrikaans. She also feels that people passing judgement and trying to limit others is one of the biggest struggles facing young south african women. As an example of this, Kelebogile mentions that one female student at Sol Plaatje was recently shamed for wearing shorts. Other students felt she should not wear shorts because she was too big and that it did not suit her body type. However, the student did not let it affect her and stated that she would continue to wear shorts and that everyone has the right to wear whatever they want regardless of what they look like and who they are. Racism on the other hand is much more subtle, Kelebogile explains. It is usually not openly proclaimed but is instead expressed through looks, uncomfortable body language and the fact that people tend to only hang out with people of the same race. White privilege is on the other hand very apparent, for example Kelebogile claims that white people are often prioritized in queues.

According to Kelebogile, inequality and prejudice is one of the biggest issues facing South Africa today. She thinks people are afraid of what is different from themselves and tend to judge too quickly. Kelebogile believes there could be positive changes through education and acceptance as she hopes education can give new perspectives and contribute to greater understanding for people’s differences.

Sol Plaatje University - Myrtle Femmers

Myrtle Femmers är en 19-årig student från Roodepan, Kimberely. Hon studerar engelska, afrikaans, sociologi och kulturarv på Sol Plaatje University och är den första i sin familj att studera på universitet. Dock är arbetslösheten hög i Sydafrika samtidigt som konkurrensen på arbetsmarknaden är hög, vilket gör att en examen från universitetet inte försäkrar en arbete i framtiden, berättar Myrtle.

Drömmen var tidigare att studera till ingenjör, men Myrtle kände sig hämmad då ingenjörsbranschen är mansdominerad och svår för en kvinna att bli respekterad i. Hon berättar om hur könsroller och samhällets förväntningar på hur kvinnor ska vara har begränsat henne vid flera tillfällen i livet. Det är männen som sätter kraven på hur en kvinna ska vara och leva sitt liv, och om hon inte följer dessa krav är hon inte normal, inte kvinna nog. Myrtle berättar om sina första upplevelser av dessa normer, hur hon som barn ville springa och klättra i träd men som tjej skulle hon leka med dockor och lära sig av kvinnorna i hemmet. Hon tror att de stereotypa könsrollerna börjar tidigt. Därför hävdar hon att det är viktigt att redan från dagis ska låta barn leka och vara som de vill oavsett kön.

"Guys expect you to be who they want you to be and they expect you to live your life according to their standards. As soon as you step out of their set boundaries, you're just an outcast, you're just not normal or you're just not woman enough."

Ett annat tecken på könsnormer är den existerande mentalitet som menar på att kvinnor inte behöver utbilda sig i samma utsträckning som män. Istället bör kvinnor förlita sig på att bli försörjd av en rik man, så löser sig livet. Kvinnans utbildning och självständighet sätts inte i fokus, istället är kvinnans roll framförallt att sköta hemmet. Myrtle berättar att hon är den enda tjejen bland fem syskon och får därför sköta hemmet när hennes mamma är på jobbet, allt faller på henne. Så fort hon kommer hem gör hon sina sysslor, hon städar, tvättar och lagar middag. Först när alla sysslorna är klara kan hon fokusera på sina skoluppgifter. Myrtle sitter ibland kvar i skolan på eftermiddagen och gör klart sina uppgifter eftersom sysslorna är det enda hon har tid till när hon kommer hem.

Myrtle upplever universitet som sin tillflyktsort. Det är en plats där hon ständigt möter nya människor och dessutom kan vara den hon är utan att känna sig dömd. Hon menar på att Sol Plaatje University är accepterande plats med stor mångfald. Myrtle tror på en framtid där människor är mer toleranta gentemot varandra där människor inte ska behöva vara fast i sina könsroller.

"If we teach each other to accept each other, then life would be easy. Everybody would just be free to be who they are."

Translation

Myrtle Femmers is 19 year old student at Sol Plaatje University in Kimberley where she is doing her BA, majoring in english, afrikaans, heritage and sociology. She will be the first in her family to get a degree. However, she explains that a degree does not guarantee future employment since the competition is high in the job market, as well as the unemployment rate.

Originally her plan was to become an engineer, but people in her surrounding told her that engineering was a job best suited for men. he business is very male dominated and as an effect of that it would be difficult for her as a woman to be acknowledged and gain respect. All her life, Myrtle has felt limited by gender roles and society’s expectations of her as a woman. She describes how her parents would tell her off when she was a little girl and wanted to climb trees. They suggested she play with dolls instead, and learn how to do housework. Since children learn to act according to gender roles early on in life, Myrtle claims that it is important to let children be who they are and not set this type of limitations.

She also states that women are not encouraged to focus on getting an education, instead they should rely on marrying a rich man who can provide for them. A woman’s independence and education is not seen as important since she is taught that her place is first and foremost in the household. Myrtle is the only girl of five siblings and as a consequence, all the chores and the responsibility for the household falls on her when her mother is at work. As soon as she comes home from school she has to do the dishes, clean and cook dinner for the family. She doesn’t have time to focus on her studies until she is finished with the chores, and sometimes she stays at school after class to finish her assignments.

Myrtle feels SPU is a place where she can be herself without being judged. She says that the university is an accepting environment with a wide diversity of different people. She has hopes for a future where there is more tolerance, so that people can be free of the limitations according to gender that society forces upon them.

Economic Freedom Fighters EFF - Nosipho Makamba-Botya

Nosipho Makamba-Botya är politiker och aktivist. Hon är uppvuxen i Kapstaden och bor idag i förorten Kuils River norr om stadskärnan. I 15 år hade Nosipho arbetat inom näringslivet och samtidigt varit politiskt aktiv inom ANC (African National Congress) på deltid. Företagsmiljön inom näringslivsarbetet gjorde att Nosipho kände sig begränsad. Då hon alltid känt att det varit hennes kall att vara folkets röst, bestämde hon sig därför för att gå in i politiken på heltid, och föra kampen för jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Idag är Nosipho politiker och aktivist på heltid inom EFF (Economic Freedom Fighters), ett Sydafrikanskt socialistiskt parti som grundades år 2013. Partiet växte fram genom ANCs ungdomsförbund, och på bara några år har partiet vuxit till att bli Sydafrikas tredje största. Partiet fokuserar framförallt på att skapa ekonomisk frihet för hela Sydafrikas befolkning och det största väljarstödet har partiet hos den yngre delen av befolkningen. Nosipho menar att EFFs snabba framväxt har att göra med att folkets bristande förtroende för ANC, då de under sina 20 år vid makten lovat stora förändringar som inte blivit verklighet. Därför anser hon att några av de viktigaste uppgifterna som politiker är att alltid vara tillgänglig för folket, vara disciplinerad och förstå sitt ansvar.

Valdeltagandet i Sydafrika är lågt. Några av anledningarna till detta tror Nosipho är okunskap och brist på utbildning. Sydafrikas valsystem är baserat på registrering för att kunna rösta, men många har inte kunskapen om hur registreringen och systemet fungerar, vilket leder till ett lågt valdeltagande. Nosipho menar också att många inte förstår innebörden av att rösta och att alla röster faktiskt kan påverka. Några av de största problemen i det sydafrikanska samhället är förutom valdeltagandet de stora klasskillnaderna och de ojämlikt fördelade resurserna. Det är politikernas ansvar att skapa ekonomisk frihet för alla. Samtidigt menar hon att strukturerna under apartheid var så pass starka att de nästintill är orubbliga, vilket gör vägen till förändring lång. Två år efter apartheidregimens fall och Sydafrikas första demokratiska val, upprättades 1996 en ny konstitution i Sydafrika som främjade jämlikhet. I och med den framhölls alla medborgares lika rättigheter, även kvinnors, som tidigare ansågs ha sin plats i hemmet. Enligt Nosipho skapade den nya konstitutionen en debatt gällande kvinnors rättigheter. Idag menar hon att man kommit långt på vägen mot jämställdhet, med 96 procent av den kvinnliga befolkningen i arbete och allt fler kvinnor på högt uppsatta poster.

Nosipho påpekar vikten av att levnadsstandarden höjs för de delar av befolkningen där den nu är bristande. I framtiden hoppas hon på ekonomisk förändring, jämnt fördelade resurser, jämställdhet och lägre arbetslöshet.

"It's about equality for everyone. We need freedom, economic freedom for all of the people in South Africa."

Translation

Nosipho Makamba-Botya is an activist and a politician. She was raised in Cape Town and now lives in Kuils River, a suburb north of the city centre. Prior to becoming a full time politician, Nosipho worked in the business sector and was active in ANC (African National Congress), but the corporate environment made her feel limited. As she has always felt it was her calling to be the voice of the people, she decided to join EFF (Economic Freedom Fighters) after 15 years with the ANC, to carry on the struggle for equality and human rights.

Today she is working full time in politics representing the EFF, a socialist party formed in 2013. The party was formed out of the ANC youth league and has quickly gained support, their largest backing being in the young population. The party is currently the third largest in South Africa, and their main focus is too achieve economic freedom for all South Africans. Nosipho states that the growth of the party is due to people’s lack of trust in the ANC, as little of what they promised 20 years ago actually has been realized. Therefore she feels it is her duty as a politician to be accessible, disciplined and to respect her responsibilities.

South Africa has had a low voter turn-out in the last elections. Nosipho thinks this comes down to ignorance and lack a of education. The electoral system is based on registration, which means if you are not registered you can not vote. However, many people are not familiar with the system and do not know how to register, which leads to low voter turn-outs. Nosipho also points out that many do not understand the importance of casting their vote, or that their vote can actually have an impact. Apart from the low voter turn-out, South Africa battles major issues such as economical inequality and unevenly distributed resources. Nosipho feels it is the responsibility of the politicians to achieve economic freedom for all the people of South Africa. She also explains that the road towards equality is long, as the social structures of apartheid remain fairly intact. Two years after the fall of the apartheid regime and the first democratic elections, South Africa introduced a new constitution with a comprehensive human rights bill. It promoted the equal rights of all South Africans, including women, who previously were not considered to have a place in either politics or the work place. According to Nosipho this started a debate on women’s rights. She claims that South Africa has come a long way since then, with 96 % of all women in employment and an increasing number of women in positions of power.

Nosipho insists on the importance of an improvement in living standards for parts of the population who currently lack sufficient sanitation and decent housing. She has hopes for a change in the distribution of economic resources, an increase in equality and a decrease in unemployment.

Lailah Ari

Lailah Ari är en frilansande regissör och producent. Hon växte upp i Wyneberg, en förort till Kapstaden som var ett av de områden dit POC tvångsförflyttades under apartheid. Lailahs mamma och familj var några av dem som tvingades flytta till förorten. Lailah berättar om hur intresset för att observera och berätta människors historier funnits hos henne sedan barnsben. Detta ledde till en examen i journalistik från Rhodes University år 2002, och sedan dess har hon arbetat inom film- och TV-branschen. Idag arbetar hon framförallt med reklam för nationella och internationella företag.

Media är en stor del av den Sydafrikanska kulturen och har länge varit. Under apartheidregimen fördes en del propaganda ut via medier. Lailah menar att det än idag finns en viss misstänksamhet hos befolkningen gentemot vad som visas i media. Hon berättar att korruption även idag är ett stort problem i mediebranschen och anser att staten för stort inflytande över vad som förmedlas. “We've got a history of censorship in this country, I mean it's how people were indoctrinated. The kind of news that were shown and the kind of propaganda that was shown. The whole narrative of the country during apartheid was really pushed by the media and I think people are very scared that it might happen again.”

Även om många kanaler idag är lättillgängliga för alla och en del program sänds på flera av de elva nationella språken eftersom Sydafrika har public service, så är konsumerandet av TV en klassfråga. Majoriteten av programmen är på engelska och betalkanalerna är dyra.

Lailah berättar att mediebranschen i Sydafrika är mycket homogen. Det finns en stor brist på både kvinnor och POC vid höga positioner inom media då de framförallt är dominerade av vita män. Hon säger att det idag ges för få chanser till både POC och kvinnor att ta sig upp i hierarkin och upplever själv att det varit svårt att arbeta som kvinna i en mansdominerad bransch. Det har varit svårt att få respekt och hon har ofta blivit ifrågasatt av sina manliga kollegor.

Hon pratar även om vikten av att folket känner sig representerade i media. Det är viktigt att Sydafrikansk media visar mångfalden i landet, inte minst den språkliga. Hon anser att media idag ger en alltför ensidig bild av befolkningen, en bild som många inte kan identifiera sig med. Det krävs att bilden blir mer mångfacetterad, inte minst idealbilden av kvinnan som idag är baserad på att skönhetsideal och materialism. Däremot finns det idag initiativ som förespråkar lyftandet grupper som i dagsläget inte blir representerade i media och Lailah påpekar också sociala mediers betydelsefulla roll i skapandet av alternativa, mer inkluderande mediala plattformar.

“Media tells you who you are. We talk a lot about representation. You want to see yourself represented and your ideas and ideas that you can inspire to. You want to push diversity and you want to push language. You don't want to push patriarchy and white supremacy. You want to show people how the world can be so that they can see themselves and better versions of themselves.”

Lailah har förhoppningar om en andra revolution i Sydafrika där marginaliserade gruppers röster får höras och där de äntligen får bli representerade.

Translation

Lailah Ari is a freelance director and TV producer. She was raised in Wyneburg, a suburb outside of Cape Town, where her family had been placed because of the forced removals of POC during apartheid. Lailah says that she has had an interest in observing people and telling their stories all her life. This resulted in a degree in journalism at the Rhodes University in 2002, and since then she has worked in the film- and television industry. Nowadays she mostly directs and produces commercials for national and international corporations.

The media has always played an important role in the South African culture, and during apartheid propaganda was partly distributed through the media. According to Lailah there is still a fear and suspicion among the people of the content that is broadcasted. She states that corruption is a major issue and that in fact, the government still is very influential in what is conveyed. Although many of the TV channels are accessible to everyone, and some of the shows are available in the eleven official languages since South Africa has public service channels, access to a broader content is still a question of class. The majority of the shows are in english and the satellite subscription channels are very expensive.

Lailah describes the industry as very homogenous. There is a lack of women and POC, and most higher positions are held by white men. Women and POC are not given the chance to climb the ladder and, Lailah herself has experienced discrimination being a woman in a male dominated industry. She has had difficulties gaining respect and has often felt questioned by her male colleagues.

She tells us about the importance of diversity, especially when it comes to the official languages, for people to feel that they are represented in the media. Today the content is too undifferentiated and does not forward a reality that most people can identify with. According to Lailah, the image needs to be more multifacetted, not least when it comes to the portrayal of women, which is both materialistic and superficial. There are, however, initiatives promoting the representation of marginalized groups and Lailah points out the importance of social media in creating more diverse and inclusive platforms.

Lailah has hopes for a second revolution in South Africe where marginalized groups demand to be heard and fully represented.

South African Human Rights Commission - Nonandi Diko

I samband med att Sydafrika utformade sin nya konstitution 1994, infördes South African Human Rights Commission, en oberoende statlig institution till för att skydda de nya mänskliga rättigheterna år 1995. Kommissionen har till uppgift att arbeta för att övervaka, upprätthålla och skydda de konstitutionella rättigheterna samt att utbilda folket om dessa rättigheter. Nonandi Diko är människorättsadvokat och arbetar på SAHRC. I sitt arbete tar hon emot klagomål från människor som upplever att deras mänskliga rättigheter blivit kränkta, utreder fallen och ser till att de får upprättelse. Hon arbetar även med att utbilda människor om vilka rättigheter de har och vad de kan göra om de utsätts för diskriminering eller kränkningar av sina rättigheter.

Nonandi är ursprungligen från Eastern Cape men flyttade till Kapstaden 2004 för att ta en  masterexamen i sjöfartsrätt. Hon berättar att sjöfartsbranschen är mansdominerad och att hon upplevde att hon som enda POC och enda kvinna var tvungen att jobba tio gånger hårdare än männen. Sedan 2010 har Nonandi arbetat med mänskliga rättigheter istället, där mångfalden är större och hon trivs mycket bättre. Hon råkar dock fortfarande ut för diskriminering både på grund av sitt kön och sin hudfärg. Vissa klienter vill hellre ha en man och andra hellre en vit person eftersom de tror att en vit/man alltid är bättre än en svart/kvinna. 

"When I was working in a law firm, I was the only black person and female in that department. I can't say they treated me badly, but I could feel that I had to work much harder."

Trots att Sydafrikas konstitution innefattar alla människors jämlikhet och rättigheter, till skillnad från den föregående som enbart fokuserade på att skydda den vita minoritetens intressen och rättigheter, finns det stora problem i upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. Enligt Nonandi är det kvinnors, barns och HBTQ-personers rättigheter som hotas och kränks mest. Hon förklarar att kultur och traditioner spelar stor roll när barn kränks, kvinnor utsätts för våld och HBTQ-personer för hatbrott och övergrepp såsom corrective rape. 

Nonandi berättar att många människor inte är medvetna om vad deras rättigheter faktiskt innebär, de vet om att de har rättigheter men inte vilka de är eller vad de kan göra om de blir kränkta. Hon beskriver att många i arbetarklassen, där de flesta är POC, saknar utbildning vilket innebär att de ofta har sämre kunskap om sina rättigheter än den (vita) medel-/överklassen. Både klass och hudfärg påverkar därmed vilkas rättigheter som kränks och vilkas som tillgodoses.

När brott mot de mänskliga rättigheterna faktiskt anmäls leder det ofta till åtgärder, men Nonandi säger att det tyvärr ofta tar väldigt lång tid innan det händer. Hon berättar också att det finns problem med rättssäkerheten i rättssystemet. Det finns utbredd korruption och bär tydliga spår av apartheid med en överrepresentation av vita män och fördomsfulla domare. POC döms generellt till hårdare straff än vita personer för motsvarande brott, och en vit domare har öppet hävdat att ”All black men rape”. Lagarna i sig är inte diskriminerande men systemet är det, menar hon.

För att förbättra upprätthållandet av mänskliga rättigheter i Sydafrika tror Nonandi att representationen i rättssystemet måste spegla folket bättre, och att fler människor måste utbildas och bli medvetna om sina mänskliga rättigheter.

"I just wish people would know more about their human rights, because if you know about your human rights then you're in a better position not to be abused by people. And if you are being abused, you know where to go."

Translation 

When South Africa drew up the new contitution in 1994 it was decided that there was a need for an independent institution to protect the new constitutional rights. Hence, the South African Human Rights commision was inaugurated in 1995. The commission is mandated to monitor and promote the observance of human rights as well as educating the people about their rights. Nonandi Diko is a human rights attorney at SAHRC. Her work entails receiving and investigating complaints lodged by people who feel that their human rights have been violated. She also educates people on their constitutional rights and what to do if they experience discrimination or human rights violations.

Nonandi is originally from the Eastern Cape but moved to Cape Town to finish her masters in shipping law at UCT. She describes shipping law as being very male dominated, and being the only POC and the only woman in her department, she felt that she had to work ten times harder than her male colleagues. In 2010, she decided to move into working with human rights, which is much more diverse and where she feels more fulfilled. However, she still faces discrimination in her work. Some clients prefer a white/male attorney because they believe that a white person/man will always do a better job. 

Despite the South African constitution being very comprehensive when it comes to human rights including everyone living in the country, as opposed to the former constitution which only protected the interests and rights of the white minority, there are issues when it comes to the observance of the constitutional human rights. According to Nonandi it is women’s, children’s and LGBTQ’s rights that are most frequently violated. She explains that these violations i.e. a lack of respect for children’s rights, GBV against women and hate crimes towards LGBTQs such as corrective rape is often related to culture and traditions.

Many people in South Africa are not fully aware of what their human rights actually entail. Nonandi says that they know THAT they have rights, but not WHAT they imply and HOW to lodge a complaint if they have been violated. Class and race play a role in who’s rights are observed and who’s are violated. People from the educated middle/upper class (mostly white) are more likely to be familiar with and to assert their rights, than people who are uneducated (mostly POC).

Nonandi states that when crimes against the constitutional human rights are reported, it usually leads to redress, but it can, however, take a very long time. There are also major issuses with corruption and a legacy of apartheid in the legal system. White male judiciaries are in majority and there is a tendency to judge POC more harshly than white people for the same offense, and a white judge has openly claimed that ”All black men rape”. The laws are not discriminatory in themselves, but their enforcement, as well as the system, is. 

In Nonandi’s opinion, the legal system must become more diverse and representative of the people to ensure better observance of the constitutional human rights, and more people need to be educated and made aware of the rights they have.